Fre 20100101. Nyårsrapporten! En låång sådan...

Jaha, så var det med det! Mycket tjohej för Nyår blev det. Åtminstone angående Lectra!

För oss tvåbeningar blev det också en alldeles ovanlig kväll. Fast vi hade tänkt oss det motsatta.

Eftersom vi inte bryr oss ett skvatt om att fira Nyår nuförtiden så tänkte vi oss en vanligt TV-kväll men med lite extra gott och mys. Så här blev det med det:

Lectra reagerade nästan direkt på smällarna som kom långt före tolv-slaget...  Hon försökte att gå upp på övervåningen men där hade vi spärrat av, redan tidigt på kvällen. Min tanke var att:

FACE YOUR FEAR!

The only thing we have to fear, is fear itself.

                                                       

Always do what you are afraid to do.

Ja, ungefär så! Visserligen klarar jag inte av att leva efter de orden själv...

Men Lectra kan jag ju hjälpa på traven.

Så vi hade alltså stängt barngrinden upp till övervåningen. (Den som vi monterade inför köpet, av en jobbig dobbevalp, som visade sig vara, inte ett dugg jobbig!) Letra skulle inte få gå och gömma sig om hon hade velat det! Vi tänkte oss att titta på TV som vanligt, prata som vanligt och inte låtsas om hur/om/när hon reagerade på smällandet. Vi hade iofs ljudet på högre än vanligt och därmed fick vi även tala högre förstås. Vid de första små smällarna under kvällen fick hon ett ben att tugga på. När det sen blev kraftigare raketer blev hon lite orolig och började vanka omkring med benet. Hon tittade mycket mot fönstren och villle gå upp en trappa. Men vi låtsades som om vi inte märkte något alls och hon lade sig igen. Då passade vi på att dra ned persiennerna på hela nedervåningen och jag satte in fetvadd i öronen på Lectra. Inte vet jag om det gjorde någon nytta för hon hörde sitt namn lika bra som vanligt... Men eftersom hon inte hade något emot att det satt i öronen så fick det vara kvar. Senare så blev det värre reaktioner. Då lämnade hon benet och gick omkring och ville inte ha något annat gott. Vi brydde oss fortfarande inte. Vi bara pratade och var som vanligt. Jag började knäcka lite nötter och det kunde hon inte motstå... Hon mer eller ryckte åt sig nötterna hon fick, rätt så stressad var hon då! Men hon tog emot iaf.  Sen blev det lugnt en liten stund och då tog vi bort benet. Som nästan var slut då och vi tänkte på hennes mage. Inte ett stort Retrieverben på en kväll! Så där höll vi på rätt länge. Vi pratade och Lectra ömsom vankande omkring, ömsom låg. Vi tyckte att det funkade rätt bra. Tror iaf inte att vi spädde på hennes oro! Stax efter tolv-slaget började vi förstå att hon behövde ut och kissa och smällandet hade inte riktigt upphört... Vad göra? Jovisst, ja! Kalvlevern! Så strax efter 00.30 ställde jag mig och stekte stora feta skivor av levern! Lectra stod hos mig i vanligt ordning så jag tänkte YES, vi klarar nog den här kvällen utan jättedramatik! Jag skar upp en skiva lever i små bitar, lade på ett fat och så gick vi ut och kissade! Det var helt plötsligt inte så viktigt att kissa längre??? Fatet var mycket mer intressant, varm och god lever. Yummi, yummi! Men som den lydiga hund hon är, så kissade hon ändå. Trots smällar under tiden! Sedan gjorde vi lite leversök mitt i natta. Så kul och så gott och inte ett dugg svårt att hitta. Levern nästan rykte fortfarande... Nästan så jag kunde nosa rätt på bitarna!

Summa summarum: En rätt orolig vovve men inte panisk. Ingen svans mellan benen utan bara "hängande". Tog emot gottis nästan hela tiden och klarade att kissa. Jag är nöjd!

Förra året fick hon verkligen panik! Luppen var ute med henne utanför tomten och grannarna startade smällandet redan klockan 21. Inget godis i världen tog hon emot då... Vi höll på i tre och en halv timme för att försöka få Lectra komma över det hela... Vi lyckades till slut men vi fick verkligen pröva allt...

Det enda jag klurar lite på, är om det  hade varit ännu bättre med folk hemma eller kanske en annan hund som är totalt oberörd av fyrverkeri. Att en sådan hund liksom "smittar" av sig? Eller tänk om det skulle bli Lectra som smittar???

Äh, strunt samma! Det gick riktigt bra så varför klura på det nu???  Fast vi hade inte varit något vidare sällskap för festsugna människor...

Men vaddå!

Kan man man inte offra en "rolig" kväll för alla andra härliga dagar man har med Lecrtra, resten av året?? Det gör vi så gärna så! 

Enligt en hundpsykolog som var på tv:n i går morse, så är ca hälften av alla hundar rädda för smällare. Och de kan faktiskt t.o.m. dö av rädslan... Han påminde också om att det kan göra ONT i öronen på hundarna. Såklart de blir rädda då...

Nåt som är konstigt är, att när vi frågar folk om hur det gick för deras hundar så får vi först svaren att "-Ja det var inga problem,  hunden reagerade inte nämnvärt". Sedan när vi berättar om hur vi har det med vår lilla fegis så blir berättelserna ändrade... Skäms folk över att deras hundar blir rädda??? Jag personligen vägrar ta på mig skulden för att Lectra blir rädd för det ena eller det andra. Det är hennes personlighet! Hon var den lilla rädda i kullen.. Med en pansarvagn och en förstörelsemaskin som systrar. Enligt uppfödaren själv! Sedan DAG ETT har hon varit en liten mes och vi har verkligen försökt jobba på det. Och jag tycker att vi har gjort ett rätt gott jobb med henne. Hon blir tuffare och tuffare! Men gudarna ska veta att det inte alltid är roligt med en liten hare... Som är stark som en oxe!

Det blev en rapport som heter duga, eller hur?

TRÖTT! Är jag nu...

ps Mitt nyårslöfte är att jag ska gå ned i vikt, siktar på minus tio kilo! Med start så fort allt gott  är slut. Ska dokumentera resan här i bloggen. Dag för dag, kilo för kilo. Återkommer om det.

Jag kan, jag vill, jag ska!