Tors 17/12. Veterinärbesök!

Christina Aguilera - This Year


I morse ringde jag till veterinären och beställde en tid. Mest för att oron över min skötsel av såret inte ställt till det värre... Igår kväll visade Lectra för första gången att det gjorde lite ont nämligen. Då blev jag lite ängslig! Så vi fick en tid och åkte dit på förmiddagen redan. Vetten frågade när jag berättat vad vi har för ras, om Lectra är snäll eller om vi tror att hon skulle behöva sövas! Nästan lite sårande, va??? Lectra som är rena godheten personifierad! Vår bebis skulle ALDRIG ens en gång komma på tanken att försöka bita. Hur ont hon än har eller hur otäckt hon än tycker något är!
Så vi klev in där och visst, det var allt lite läskigt! Lectra blev skakig i benen, lilla stumpan.. Men inte värre än att hon hittade rummet de har matförsäljningen i! Inte värre än att kunna äta lite köttbullar heller! Alltså ingen fara på taket! Sen lade vi omkull henne på bordet och fru Vette drog bort bandaget, rakade, klämde, klämde lite till för att se om det fanns något var, klämde ytterligare för att få fram en pytte droppe blod = alltså rent!

Jag hade gjort allt precis rätt! Såret såg jättefint ut, sade hon, och det var på väg att läkas. En vecka till, trodde vetten. Gud, så lättade vi blev! Att det blöder lite är ofrånkomligt och helt naturligt. Visst, varje gång det blöder så backar iofs läkningen lite. Men som hon sa, vi kan ju inte hindra henne från att leva!!!

Precis när hon klämde som värst ville faktiskt inte Lectra ha köttbulle så då gjorde det förmodligen lite ont på`na... Men hon försökte inte smita och hon lyfte inte ens på huvudet! Vetten sa förstås att jag skulle hålla i huvudet men det behövdes egentligen inte. Vår lilla guldklimp!
Blir så mallig så jag spricker över att äga en så "farlig" hund! Lectra kan nog omvända vilken dobberädd person som helst! Och hon gör det också. Hela tiden! Många är så rädda för vår otroliga ras! Liiite kul är det, när unga tuffa killar byter sida av vägen när vi kommer!

Jesus, vilket härligt jobb veterinärerna har. Himla dumt att jag inte gjorde slag i drömmen att bli veterinär som jag haft hela livet! Men jag ville inte plugga när jag var småbarnsmamma, och sen så... Ja, livet rann iväg... Tänk att få syssla med något så kul hela dagarna! (Förutom den lilla detaljen att man ibland kan förlora en hel arm i en och annan kossa...  Bläää!) Inte konstigt att alla veterinärer är så trevliga!

Ställde Lectra på vågen innan vi åkte därifrån. Med tanke på alla köttbullar hon får och att hon knappt rört sig på ett par veckor så är vi nöjda!

Visst ja, vi köpte en skyddstoffla där också. Som hade högt skaft, två kardborre remmar och var PCU-belagt. Den hade även en liten sula. Bra skydd nu när det är så mycket snö! Svart och lite ljusblått. Fanns inte rött...  Märke Medipaw. Så nu skrotar vi Doggy-påsen! Det har nästan gått hål på den nu... (Muttluksen har inte kommit än...)

Så här!

Idag när jag och Lectra hade dragkamp om pipkalkonen, istoppad i en gammal lång slipsliknade sjal, eller vad det nu var, så gick pipen sönder... Och det värsta är att det var jag som drog med min mun och råkade bita lite! För hårt tydligen. Dålig hållbarhet! Det konstiga är att Lectra bitit och dragit i den pipen en miljon gånger - utan att den slutat pipa. Men så fort farliga Matte, biter lite lätt så...

Fattar inte heller varför jag prompt ska dra med munnen??? Inte sjutton bryr sig väl Lectra om jag drar med mun eller med händerna??? Fast det är lite mysigt med närkontakten vi får under kampen. När vi liksom flåsar varandra i munnen! Kärlek, det med!

Hmm... Undrar jag... Om inte Lectra har någon sorts hormonspel just nu... Igår kväll och idag går hon hon omkring och piper lite.Gärna precis innan hon ska sova en stund.  Med pipleksak och utan. Gör hon aldrig annars! Hon är visserligen kastrerad men hon är väl fortfarande en KVINNA???  Jag räknade ut att just nu, skulle hon haft små söta valpar! Om inte vi hade hindrat naturens gång... Men vi ångrar verkligen inte att vi tog det steget! Och förmodligen hade hon varit så fjantig med sina valpar, så de hade blivit alldeles förfärligt odrägliga...

Vår underbara!