Tis 23/2. Så arg och förtvivlad... Jäkla byracka!

Usch, jag är fortfarande ursinnig på Lectra! En lång härlig skogspromenad med extra långlina - 26 meter, hade jag planerat för dagen. Soligt och kring 10 grader kallt samt vindstilla. Kan det bli bättre?

Vi gick iväg och allt var toppen. Lectra gick förhållandevis nära hela tiden och verkade nöjd med det. Kastade boll och lekte lite kull då och då. Allt för att göra vovven nöjd.

Rätt som det var så SÅG Lectra, som är (som alla dobbar) väldigt synorienterad, snö ramla ned från ett träd långt bort. Jag såg det också. Men skillnaden är att jag begrep att det bara var vanligt "nedfall". Lectra fick för sig att det var något spännande, hon... Så då blev hon så där jobbigt vaktig och kunde inte släppa det riktigt. Hon skulle bra gärna velat rusa dit och kika...

Till slut när vi gått förbi den intressanta platsen, släppte hon det äntligen. Och den underbara vandringen fortsatte. Jag hittade en nyligen gjord stig som någon hurtbulle gått och tänkte -"vad bra, där kan vi gå!"

Vilket jag nästan fick ångra... Fy, vad jobbigt det var! Alltså, nästan jobbigare än om man går i djup orörd snö! För när någon har gått före så försökte jag förstås balansera i samma spår. Med risk att helt plötsligt rasa längre ned än föregående "vadare". Kanske jag väger mer? Och när jag misslyckas med att gå i spåren eller kommer vid sidan av, så sjunker jag ned i snö upp till halva låret.... Hujeda mig! Svetten lackade.

Lyckades ta oss därifrån och kom till en större stig.

Ja, där hade någon utfodrat rådjuren...  Då byttes den sköna promenaden ut till ett rent helvete! Lectra blev heltokig och sprang runt överallt, helt okontaktbar. Jag blir galen!!! Linan som ju var längre än vanligt trasslade in sig bland snåren och jag försökte få stopp på en hund som inte lyssnade alls. Till slut fick jag väl tag i jycken och fick kontakt med henne. Något så när iaf. Men hennes blick irrade som vattenvirvlar ... Godis? Nej tack! Boll? Nej tack! Lek? No way!

Drog iväg henne därifrån med mycket lock och pock.

Efter detta lilla äventyr så var jägaren ordentligt väckt, kan jag lova.

Tänkte gå hemåt men ångrade mig. Skönt att ha långpromenaden gjord!

Så vi fortsatte på en ännu större stig men där ingen gått sedan den sista snön kom. Ja, vad ser jag OCH vad vindar jägaren in? Nyspår efter en jäkla RÄV som gått på stigen... Tjoho! Lectra blev ännu galnare och sätter igång och galopperar i full fart. Och när hon vill något, ja då är hon inte slö eller bekväm direkt. Så fort hon bara kunde sprang hon iväg. Som tur var så höll jag i långlinan. Och eftersom rävhelvetet gått på den nedtrampade stigen så kunde Lectra få upp en bra fart... Tjoff , så låg jag i backen. Så bra var det att hålla i linan! Linan hade snott sig kring benen på mig. AJ!! Faktiskt bara andra gången det hände! Strange...

Men då märkte Lectra att det hänt något för hon kom tillbaka mot mig. Ja, hon hejdade sig lite iaf... Men så fort hon insåg att jag var OK så stack hon igen. Faan! Nu var jag riktigt trött på detta...

När jag fick hejd på det skenande tåget så fick hon veta att hon levde. Jag var vansinnigt arg. Alldeles oresonligt arg. Hjärt-attacks-varnings-arg. Risk för att slå ihjäl jycken-arg... Otäck, var jag. Skäms för det gör jag också!

Men vad sjutton, ska vi ha det så här i kanske 8 år till??

Tror jag skippar skogen snart!

Efter att jag lugnat mig lite så fick Lectra gå BAKOM resten av stigen. Då gick hundeländet så nära så hon gick in i mig hela tiden. Hjälpte inte att jag sparkade bakåt i varenda steg för att hon inte skulle gå på mig. Så då fick jag skälla för det också. Då gick hon längre bakom mig. I någon sekund, sedan var hon i hasorna på mig igen. Åååh!

Till slut hade äntligen räven gått av stigen och Lectra blev nästan normal igen. Ja, då blev det fullt av rådjurs spår istället. Direkt efter att rävens spår försvann. Va fasiken! Kan inte djuren hålla sig inne i skogen och göra egna stigar?? Så jag fick fortsätta med BAKOM-kämpandet tills vi kom fram till samhället igen. Sedan var det lugnt ända hem, tack o lov.

Vet inte vad jag ska göra?? Det här blir jag vansinnig av... Långline-träning funkar inte när jag inte kan få stopp på Lectra genom att ställa mig på linan, som man ska. Har provat flera linor och hon är ostoppbar när hon jagar. Då behöver jag två händer som håller i linan redan från början! Då kanske jag hinner...  Och att "springa" fram till  henne på linan går absolut inte... Och varför skulle jag lyckas stävja Lectra när Bettan  http://www.kennelinsight.com/  inte lyckats få mamma Iris att sluta gå på jakt??

Lectra, "en god jägare" säljes eller bytes mot en, ja jag vet inte. En undulat??? Eller mot vad sjutton som helst!

Jag, dyngsvettig och med dunkande huvudvärk.

Lectra, glad och belåten, åt lite snö och gick sedan direkt och lade sig i soffan. Helt oberörd av mina känslor... Och sov i flera timmar. Förbannade hund!

Visst hade vi en mysig promenix?!

Nya böcker, det bidde ingen hundbok den här gången!

Michael Greenberg - Den dagen min dotter blev galen. En sann berättelse av en pappa.
Jo Nesbö - Snömannen.
Reggie Nadelson - Dödskällan.

De låter väldigt bra, alla tre.
Tänk om jag hann läsa mer än en sida innan jag somnar bara...

Tränade på kvällen utanför i korsningen. Mest linförighet fick det bli, orkade inte chansa något efter dagens strapatser. Hur som, det gick jättebra idag. Försöker få henne att hålla kontakten lite längre tid innan jag berömmer och belönar. Jag tror att jag måste försöka hålla in berömmet  tills jag tycker att vi är klara och kan bryta för hon reagerar så kraftigt på BRA att det knappt går att fortsätta. Och BRA-et kommer utan att jag tänker på det.. Fast ärligt talat, vad jag lär mig mycket, sakta men säkert! Lite självpeppning!

I morrn ska Lectra och Riva få busa i massor av djup snö!

Sorry, om det blir lite för mycket här ibland. Men det är rena terapin för mig att blogga! Jag skriver och kommer på saker om mig själv eller om mina brister när jag läser det jag själv skrivit. Jättenyttigt och jag skulle skriva även om inte en kotte läste!